Klicka på bilden för mer
information om Rebecka Niklasson!
Jag heter Rebecka Niklasson och jag är död. Jag vill inte berätta hur jag dog. Det är typiskt för de levande att bry sig om någonting sådant. Vi, de döda, fokuserar för det mesta på livet och inte på dess slut. Det räcker för oss att konstatera att vi är döda. Jag vill inte heller berätta om mitt privatliv, men jag kan berätta om två av mina serier, om du nu tvunget ska lyssna, om du inte har något bättre för dig.
Första idén till mitt magnum opus Deutschland über alles kom jag på när jag hade svårt att sova en natt. Jag låg och tänkte på Hitler och krigets slutskede, jag gjorde nästan alltid det när jag inte kunde somna. Jag funderade på om det inte vore intressant med en tvålopera i nazistisk miljö. Det var perfekt som skådeplats. Delvis en inneboende dramatik, men också något mycket lockande i det förbjudna: att behandla NSDAP:s huvudkontor som M/S Freja. Att behandla Adolf Hitler som Reidar Dahlén. Konceptet behövde dock skruvas till något. Jag hade svårt att veta vad det skulle vara och jag laborerade till en början med övernaturliga ting som drakar, utomjordingar och psi-mutanter. Det kändes dock inte helt rätt.
Så en dag när det åskade sa min inre röst: ”Äntligen vandrar den mäktiga Tor över himlavalvet”, och med ens slog det mig: Där hade jag min tillskruvningsdetalj: Asagudarna. Den första delen skrev jag snabbt. Som i ett rus, vilket varade i några dagar.
Deutschland über alles blev något av en succé. Dessvärre uppskattades den också i högerextrema kretsar som inte förstod min bisarra humor. Jag fick ta till rättsliga åtgärder för att försöka stoppa piratutgåvorna som gavs ut på förlag som 1488 Verlag, ABSOLUTE GERMAN PRESS och Ernst Röhm Publishing. De rättsliga turerna tog efter en tid över glädjen och nöjet i att hitta på och teckna dessa historier, och efter tretton album lade jag av.
Mitt nästa projekt, Falafel Café, blev en fabelserie om latmasken och giraffen Mahmoud som ska bli falafelmästare. Den publicerades enbart som en bricktidning (mellan 2014 och 2016) på restaurangen (som bar samma namn som serien) Falafel Café i Paris. Jag gjorde ett avsnitt i månaden och blev betald i middagar. Jag gick dit varje dag och åt. Det blev rätt bra betalt för mina enfaldiga vitsar om olja som vidbrändes, försovningar och idiotiska turister. Kontrasten mellan Deutschland über alles och Falafel Café kunde inte vara större. Jag signerade inte heller denna serie med mitt riktiga namn, utan använde mig av pseudonymen RZN. Efter två år var jag våldsamt trött på arabisk mat och lade ner den.
Tristessen triumferar över smaklökarna.
Ordningen upprätthålls alltid.